Vad gör man när sorgen gör ett stort hål i hjärtat?
Det här är Nisse, vår älskade lille Nisse som så tragiskt blev ihjälbiten av en annan hund för cirka sex månader sedan. Vissa dagar är sorgen så enorm, det känns som ett stort hål i hjärtat. Vår lille älskling som vi inte kunde skydda. Så många gånger har jag bannat mig själv, alla "tänk om"... Tänk om jag släppt ut honom på gården några minuter senare eller tidigare. Tänk om jag hade hunnit ta tag i den andra hunden som tog honom. Men inget av det ger oss honom tillbaka. Vår andre hund Torro blev också jagad runt huset av hund nummer två, och han har inte blivit sig lik efter detta. Han är mycket mer rädd och ängslig. Rädd för stora hundar. Ni som har eller har haft djur vet hur stor del de blir i ens liv. Nisse var onekligen speciell, och det gör så ont. Att hålla den lille varelsen i famnen och samtidigt känna hur livet rinner ur honom utan att något kunna göra. Det är så fruktansvärt. Saknaden är så stor. Det är en dag som alltid kommer att förfölja oss som ett hjärnspöke, och saknade efter Nisse går inte med ord att beskriva. <3
Så fruktansvärt! Att förlora djur är alltid hemskt, de blir ju familjemedlemmar och man har ofta ett väldigt speciellt band till dem. Jag förlorade nyligen två råttor, så otroligt smärtsamt det är! Måste kännas ännu hemskare att ha förlorat djuret på grund av ett annat djur. Jag önskar att folk hade bättre koll på sina djur! Visst är en del aggressiva redan frän födseln, de kan ju ha störningar och personlighetsdrag precis som människor, men mycket hänger ju på matten/hussen. Min partner jobbar på hunddagis och där finns en del hundar som verkligen skulle behöva andra ansvariga än sina nuvarande mattar och hussar...
Vad söt erat lilla flufftroll var, må han vila i frid och sorgen i era hjärtan så småningom bli lättare att bära! <3