alexochtilda.blogg.se

 

Så det är dags för mig att presentera mig och mitt lilla egoprojekt. Jag är Peter Nilsson och jag ska klättra 8a i år.

 

Räcker det eller?

 

Ok kanske lite mer info vore på sin plats. Såhär då, jag har alltså klättrat sen 1995. Holy fucking shitt va länge va? 21 år! galet. Det stämmer i och för sig kanske inte riktigt. Jag har alltid varit en periodare när det kommer till klättringen. Jag började redan som hormonstinn 15 åring. Jag sysslade med dykning på den tiden och det föll sig så att sundsvalls dyk, fallskärm och klätterklubb skaffade en lokal ihop. Jag såg ett anslag om klättring när vi flyttade in och övertalade min morbror och kusin att haka på och testa. Sagt och gjort så for vi till njurundahallen och boom. Jag var fast. Kärlek vid första ögonkastet.

 

Klättring "back in the days" var en aktivitet som var relativt olik klättringen som den ser ut idag. Mycket fokus hamnade på det extrema i sporten. Det skulle lixom vara farligt. Sportklättringen var inte uppfunnen (åtminstone i sundsvall). Så det var tradklättring som regerade och som tillägg på den svenska graderingen så la man till a, b,c eller d. som ett mått på hur svårsäkrad en led var. D var alltså svårast och gjorde klättermässigt lätta leder till omöjliga projekt som på sin höjd gick att topprepa. Jag då 15 år och ensam (kusinen och morbrorn fastnade inte) fick det minst sagt kämpigt, men glöden hade tänts så sluta fanns inte på världskartan. Så började gymnasiet och som av en lycklig slump hamnade jag i samma klass som den enda andra då 16 åriga klättraren i sundsvall Erik Leonsson. Efter en vecka var vi karatekamrater och jag hade en wingman.

 

Efter det följde en herrans massa äventyr och bravader som jag får ta vid ett senare tillfälle, för nu handlare det ju om vad jag faktiskt tänkt göra i sommar. Alltså klättra 8a om du har hunnit glömma det. Varför denna fokus på en grad kan man fråga sig? Tjaa det kanske inte är graden som är det viktigaste men det är i alla fall en del i det. Jag har ju hållit på så länge att jag nog borde klättrat graden tidigare men eftersom jag har haft mina mentala "issues" så får jag i ärlighetens namn säga att jag faktiskt inte vågat satsa i kombination med ett antal avbrott från klättringen (delvis också hemmahörande i det mentala). Min tanke förra året var densamma som detta år bör tilläggas, men då vi fick en fantastisk liten son i maj så var det inte rimligt. Kanske är det inte rimligt denna gången heller. Alex är snart ett år och kräver sin lilla tid. Tid som jag mer än gärna ger eftersom han är prio 1 i alla lägen, men nu finns alltså förhoppningen att lyckas klämma in lite mer klättring. Mitt andra trumfkort denna säsong stavas FantastisksamboCaroline. Hon är inte lika bevandrad i klättringen som jag är (än) men däremot har hon förmågan att utmana mig och min söta lilla skalle, och när jag inte ger allt så får jag omedelbart höra det också. Till det här finns en vilja att utmana sig själv och sina rädslor. Men mer om det senare. Det känns som jag skrivit i flera timmar nu men så mycket verkar jag inte knåpat ihop ändå. Jag är dock rätt nöjd för nu och får fortsätta prata om det här senare. Planen för morgondagen är att vi ska till midskogs med svärmor å svärfar å kanske morsan. Väl där ska jag ge - det sorglösa syndikatet 7b ett ärligt försök och gör mitt bästa för att komma hem sjukt tröttkörd. Ska bli skoj att se C imorgon också. Hon slaktar sig fram bland lederna såhär långt på säsongen så förhoppningsvis fortsätter hon med det.

 

Avslutar med en bild från Gorge du tarn i frankrike. Fantastiskt plejs.

 

Hörs hej!